Amningens vara eller icke vara

Läste förut att Orlando Blooms fru orsakat stora rubriker världen över genom att publicera en bild på sig och den nyfödda sonen. Orsaken? Hon ammar på bilden. Debatter har blossat upp både här och där angående om det är okej att amma på offentliga platser eller ej. Frågan jag ställer mig är vad alternativet är. Ska mammor som väljer att föda upp sina bebisar på bröstmjölk stanna hemma inomhus under den perioden? Jag har i alla fall inte lyckats programmera Tyra till att vakna och vara hungrig på av mig förutbestämda tider, och inte lyckas jag distrahera henne med annat under någon längre stund när hon är hungrig heller.

Vissa menar att det skulle vara stötande, obehagligt, äckligt eller till och med onaturligt(!) att se ett litet barn äta från sin moders bröst och att det därför inte skulle få ske på offentliga platser. Vad är det som är så jobbigt? Kändisarna visar större del av sina bröst när de äntrar röda mattan iförda galaklänningar än jag gör när jag ammar. Jag visar mer bröst en dag på stranden än jag gör när jag ammar. Kanske är det för att bröst dolda/uppvisade i en djup urringning eller i en bikini anses sexuella medan bröst i en amningssituation inte får ses som sexuella och människor därför inte vet hur de ska bete sig (trots att det knappt syns någon bar hud bakom barnets huvud).

Jag tror att det framgår ganska klart att jag anser att mitt barn ska få mat när hon är hungrig oavsett vart vi befinner oss (nästan iaf). Jag är inte pryd för fem öre och bryr mig inte om ifall någon skulle få se mina bröst, men försöker alltid visa hänsyn till de som finns omkring mig. När jag vet att jag kan komma att behöva amma offentligt väljer jag kläder utifrån det plus att jag kanske sätter mig lite i utkanten så att säga. Och om någon tycker att det är jobbigt trots det, ja då är det deras problem faktiskt.

Barnvagnspromenad

Vi har barnvagnspromenad inplanerad idag tillsammans med andra delar av "mammamaffian". Jag har längtat efter fler promenader i det underbara snölandskap som vi har omgivits av den senaste månaden, även om vi har gått en sväng nästan varje dag.
När jag tittar ut genom fönstret idag så kan jag bara konstatera att det inte blir ett vackert snölandskap att vandra genom utan någon grå och slaskig sörja. Bara att försöka behålla den första bilden i minnet och njuta av motion och sällskap.

hormoner?

Faktum är att jag har känt samma sak sedan några timmar efter att Tyra anlänt, jag vill göra det igen! Trodde från början att det skulle mattas eller gå över, men trots undermålig nattsömn, timmar och åter timmar av bärande och så vidare längtar jag efter att få göra om hela resan med graviditet, förlossning och bebismys. Jag längtar!!
Är jag galen? Full av hormoner? Eller vad beror det på?

Besvikelse

Hela graviditeten, eller framförallt den andra, klumpiga halvan, har jag längtat efter långa sköna promenader med barnvagnen. Man längtar efter bebisen, längtar efter en ogravid och därmed smidig kropp igen. Ser framför sig hur man mellan mellan mysiga amningsstunder går omkring några mammor och pratar med barnvagnarna framför sig.

Premiärpromenad, när Tyra var fyra dagar gammal.

Så passerar man förlossningen och en relativt oproblematisk graviditet är slut. Barnvagnen står redo. Solen skiner. Bebisen är nyammad och sover sött. Sällskapet väntar. Men den smidiga kroppen saknas.

Visst insåg jag att det tar ett litet tag för kroppen att återhämta sig efter allt. MEN jag kunde inte i min värld föreställa mig att jag skulle ha värre foglossning nu än tidigare. Att enbart en mycket lugn promenad till ICA och tillbaka resulterar i att jag blir liggande i sängen knaprandes värktabletter resten av dagen, och haltar fram även dagen efter. Jag kunde ju genomföra tjejmilen höggravid, ska jag då inte kunna gå till ICA nu?

Tyras ankomst

Natten mellan den 14 och 15 oktober låg jag som vanligt och sov när jag vaknade av att något rann mellan mina ben.Snabbt som attan kastade jag mig ur sängen (med mage och allt). Mer blött och efter en snabb blick på klockan som visade 01.10 skyndade jag mig de få stegen till toaletten. Just som jag var på väg att sätta mig där för att försöka förstå vad som egentligen höll på att hända kändes det som att kroppen skulle gå av på mitten. Jag blev hängande över handfatet och insåg att det här var på riktigt, jag hade inte kissat på mig och det här var ingen förvärk. Med en stor handduk mellan benen gick jag för att väcka J innan jag ställde mig i duschen där värkarna kom med 2,5 minuters intervall.
Efter en dryg timme ringde vi förlossningen som ville att vi skulle stanna hemma och vänta på riktiga värkar, och så komma på kontroll vid tiotiden nästa dag. Vi väntade, duschade lite mer och andades mycket. En timme senare tyckte jag att det var jobbigt, så J ringde igen och nu fick vi komma om vi ville, men BM trodde inte att vi behövde skynda oss.
När klockan hunnit bli 4.30 ringde vi min pappa eftersom jag, trots att så var planen, absolut inte ville åka Taxi med en okänd människa. Vi skrevs in på förlossningen 05.15 och jag fick ligga med CTG registrering och sedan undersöktes det hur mycket jag öppnat mig. Nervöst eftersom man inte vill åka in för tidigt och bli hemskickad, men resultatet var 8 cm och efter en liten stund i duschen fick vi vandra vidare till en förlossningssal.
Jag kröp upp i sängen och hängde över sänggaveln medan jag andades genom värkarna, in genom näsan och ut genom munnen, in... BM tyckte efter en stund att jag skulle testa lustgas, och trots att jag var väldigt skeptisk, nästan rädd för den, testade jag. Den var inget för mig så jag slängde undan den fort och koncentrerade mig på min andning, som hjälpte jättemycket mot smärtan under värkarna.
Nu började de dock att ändra karaktär, det var som att något tog över kroppen och lämnade mig utan kontroll. Undersökning igen och nu var jag fullt öppen, det var alltså krystvärkarna som gav sig till känna. 45 minuter senare, klockan 08.33, tittade hon ut, vårt lilla mirakel. Då hade jag upplevt den värsta smärta, och den största kraft, jag någonsin varit med om, och jag skulle göra det igen. Och igen. Och igen om så krävdes. För känslan när jag kände hennes huvud halvvägs ute, när hon skrek för första gången, när hon låg där på min mage, när hon låg i sin pappas famn första gången och nu när jag ser henne sova i sin vagn är större än något annat. Jag skulle göra det för henne och jag skulle göra det för att kunna ge henne syskon. Att föda barn är verkligen häftigt, jag hittar inga bättre ord. Det är fantastiskt och häftigt.



Jag är verkligen nöjd med min förlossning, den gick lagom snabbt och enkelt. Jag hade jättebra stöd från J, utan honom hade jag nog inte klarat det. Fantastiska BM som ingav förtroende och var lagom påflugna. De fanns där hela tiden och stöttade, men lät också mig finnas i min bubbla.

En liten prinsessa anlände i fredags,
51 cm lång och 3435 g tung!!!

Det har börjat..

Litens säng står och väntar sedan veckor tillbaka..

Ja, alltså alla sms och telefonsamtal där avsändaren egentligen bara, mer eller mindre förtäckt, vill veta om jag har lyckats prestera en son eller dotter. "Hur är läget?" "Är du hemma?" "Vad händer?" och så vidare.

Fina små katter som Jossan gjort..

Så här och nu kan jag tala om att liten har INTE anlänt. Jag ligger på soffan och känner mig lika fet och trött som igår. Ja, jag har förvärkar och vissa dagar är de hemska, men de har inte resulterat i något barn. Har du tips på hur jag kan få liten att vilja komma ut så tala om för mig hur jag ska göra för jag vet inte.

Man måste ju hålla på rätt lag från start!

P.s Jag gillar fortfarande att vara gravid och vill gärna bli det igen förr eller senare. Jag njuter av varje spark, varje hick och att känna livet inom mig. Det är inte det utan bara så enkelt som att jag längtar efter att träffa det där lilla livet på riktigt. D.s

Projekt- skåp

J ärvde ett vackert skåp från sin farmor i våras. Problemet i mina ögon är bara att det idag är blått. Tanken är att det ska användas som klädskåp till liten när han eller hon behagar titta ut och jag har därför påbörjat en liten renovering.(Kanske skulle ha gjort det tidigare för att vara säker på att vara klar, men det finns ju så många projekt..)

Att slipa och skrapa lite färg brukar inte vara så jobbigt, men "orken- vart tog du vägen?". Pustar en stund innan jag ska ta bort smuts, damm och färgrester. Sedan, troligtvis imorgon, kan jag börja måla!

Ankomstdatum??

På ultraljudet sa de att bebisen ska komma den 20101020, om nio dagar alltså. Själv har jag tidigare röstat för 101010, men med tanke på att jag sitter här och skriver just nu så förstår ni alla att så blev det inte. Trots att jag haft kraftiga och ganska täta förvärkar hela helgen har liten alltså inte behagat dyka upp. Trots att jag alltså har nio dagar kvar till beräknad förlossning börjar jag ibland fundera på om jag kommer få fortsätta vara gravid ett par år till, det känns nämligen som att den bara vill retas med mig...

Så jag tänkte, ska vi ta och gissa när den kommer? Du kan väl skriva en kommentar med det datum och klockslag du tror det blir så ser vi vem som kommer närmast (ditt namn också så jag vet vem som gissar). Jag utlovar ett litet pris till vinnaren.

Magen

Påskafton och gravid i vecka 12, tyckte att jag hade jättestor mage!

vecka 39 och snart färdigbakad har den hunnit växa lite!

Föräldraträff nr 2

Ja, idag är det ju förstås dags för nummer 3, men först en kort resumé av förra gången. Stämningen var betydligt mer avslappnad, det hejjades och pratades när vi väntade på att klockan skulle slå 14.00 och under fikapausen. Skönt att det baa var lite "första gången vi träffas"-nervositet.

Temat var förlossning och även om jag kände att jag redan läst, hört, sett mycket genom olika medier så var det skönt att få en repetition. BM visade bla med hjälp av en bäckenattrapp och en docka hur barnet vrider sig ner genom "utgången". Vi pratade om hur förlossningen startar,när man bör åka in och vad som händer när man kommer till förlossningsavdelningen.

En negativ nyhet hade hon att ge oss, för mig en ganska stor en. BB ska tydligen byggas om och man har därför väldigt begränsat med platser för tillfället. Detta orsakar att man ska räkna med att pappan INTE får stanna ens första natten. Jag som inte varit alls orolig eller nervös förut tycker det känns jättejobbigt (ska jag inte ens ha J som medansvarig för barnets välbefinnande första natten av dess liv?). Men som min vanliga BM sa i veckan, ni får hoppas att ni kommer mellan två busslaster, inte tillsammans med en...

Varför krångla till det?

Många undrar säkert varför jag som förstagångsmamma väljer att försöka använda tygblöjor. Varför krångla till det i onödan liksom?
Vi tycker det är viktigt med miljön J och jag. Vi vill göra allt vi kan för att minska påfrestningarna och påverkan på jordklotet och detta är en del. Vi har även valt att köpa begagnad barnvagn, skötbord, spjälsäng, badbalja och babysitter till nytillskottet. Men nu det blöjorna det handlade om.
För visst innebär det extra arbete med att tvätta blöjor istället för att trycka med foten på pedalhinken och slänga de använda blöjorna. Men med tanke på att det i Sverige används ca 414 miljoner blöjor varje år, eller ca 5000 blöjor per barn (under hela blöjperioden), så känns det för mig överkomligt att tvätta lite för att minska sopberget.
Man har också med forskning visat att de flesta barn som använder tygblöjor har en kortare blöjperiod än de med engångsblöjor eftersom de blir mer medvetna om sina kroppsutsöndringar.

Hela dagen idag har jag haft en sång rullande i mitt huvud. En sång som vi alltid sjöng med skolan på FN:dagen. Texten lyder: "Jorden är vår, men bara som ett lån. Jorden är vår, men bara som ett lån. Och det man lånar ska man lämna tillbaks likadant som det en gång var."
Eftersom vi faktiskt lånar jorden från våra barn och barnbarn känns det självklart att försöka göra medvetna val för att minska min klimatpåverkan.

Eftermiddagens pyssel, ett gammalt mjukt lakan som vi plockade åt oss från en gammal släkting har blivit ett nytt underlakan till spjälsängen och femton tvättlappar att ha till bebisen. Det kommer ju ofta utsöndringar från alla håll och kanter när de är nya..

Dagens ros

Idag vill jag skicka en ros till Imse Vimse för den otroligt snabba leveransen av tygblöjor och amningsinlägg. Igår skickade jag min beställning och idag fanns de i min brevlåda! Fantastiskt!!


Dessutom ett stort tack till den underbara brevbäraren som bemödade sig med att trycka in paketet i lådan istället för att skicka en höggravid kvinna till närmaste utlämningsställe för att hämta sitt paket!

Magen

Den växer, växer och växer...
Idag går vi in i vecka 36 av 40, inte länge kvar nu!

Föräldraträff

Jag utlovade information om vad som händer på våra föräldraträffar, det som jag förut felaktigt kallade föräldrautbildning. Barnmorskan menade att det absolut inte är någon utbildning, för föräldraskap kan man inte utbilda i, bara diskutera kring..


Vi var sex par där, det visade sig att vi "känner" (i bemärkelsen vet vilka de är) tre av de andra paren. Bland annat fanns där en gammal granne till mig och J:s fotbollskompis, roligt tycker jag! Så fick vi dela upp oss blivande mammor och pappor för sig och prata om vad vi vill ta upp under träffarna eftersom BM vill att det är våra funderingar som ska behandlas.
Därefter berättade BM lite om graviditetens sista veckor och sedan fick vi göra en lite flummig, men ganska bra uppgift. Man fick bland en massa olika bilder välja den eller de som man tyckte representerade ens känslor inför förlossning och föräldraskap bäst. Sedan berättade vi varför vi valt bilden och pratade lite om våra känslor och tankar.


Efter lite kaffe såg vi en film som skulle visa hur kompetenta nyfödda barn är, och kanske även lite vad man kan vara med om den första tiden. Sista stunden ägnades åt andning och avslappning. Kvinnorna fick sjunka djupt ner i varsin saccosäck och sedan andades vi alla i kör. Jag förstår att det är jättebra att öva (och är verkligen glad att vi får chansen) men jag höll på att brista ut i gapskratt när tretton fullvuxna människor satt i ring och flåsade. Fick koncentrera mig allt jag kunde på min egen andning för att inte brista.

Nedräkningen fortsätter...

40 dagar kvar idag, sedan ska liten komma är det sagt. Idag är också dagen då föräldrautbildningen startar. Spännande, roligt och lite nervöst. Undra om man känner någon av de andra som ska vara med? Hoppas i alla fall att det finns någon man klaffar med på riktigt så man kan umgås på dagarna med de små.

Jag har lovat att berätta vad som händer under en föräldrautbildning så det återkommer jag med senare. Vet redan nu att vi ska se en film om förlossningen antingen idag eller nästa fredag, det avslöjade min fantastiska barnmorska i onsdags. Så skönt att ha förtroende för henne, känna att hon bryr sig och verkligen vill hjälpa en igenom en av de absolut största händelserna i livet. (Kan man förresten kalla en 40 veckor lång period för en händelse?)

Bebisen i min mage är inte så lugn som den i bubblan, inte har den så mycket plats heller. Den trycker mest hela tiden både på revbenen och urinblåsan, samtidigt som den sparkar och pressar utåt högersida med sina fötter. Allt som oftast får den också hicka, små rytmiska rörelser som känns där barnmorskan säger att bebisens rygg befinner sig. Svårt att förklara hur det känns, men ungefär som när man själv har hicka fast i mycket mindre skala och väldigt lokalt. Jag myser och njuter hela tiden, att vara gravid är något som alla borde få vara med om!

Mobil

Har idag påbörjat arbetet med att göra en egen mobil att hänga över bebisens säng. Jag såg denna vackra och blev så inspirerad att jag gjorde min egen "likadana". Den är inte färdig än eftersom jag inte har något att hänga upp fåglarna i, men en förhandstitt bjuder jag på.


Ska bara försöka få tag på en säng att hänga den över också, därför blir det nu en sväng till second hand. Kanske min lyckliga dag?

Nedräkning..

64 dagar kvar tills beräknad förlossning och nu bara tre dagar kvar till en lång och skön ledighet. Jag har blivit beviljad havandeskapspenning och ska alltså bara jobba denna veckan ut. Sedan ska jag gå hemma och pyssla och greja inför den nya familjemedlemmens ankomst. Fast de två första veckorna har älsklingen semester så då ska vi försöka ta vara på det sista av sommaren 2010, den sista som barnlösa.

Tänkte börja redan nu faktiskt med ett av alla mina projekt som blivit stående. Jag ska nämligen måla om både en tv-bänk, en stol, en kista och ett klädskåp. Det har väntat länge nog nu...

Att lugna hjärtat med

Några saker lugnar mig mitt i kaoset som det innebär att vara en blivande mamma. Vagnen är inköpt och klar. En jättefin grön Brio Happy står i rummet bredvid mig och bara väntar på att bli använd. (jag ska erkänna att jag ibland (okej då ganska ofta) går in och känner lite på den, rullar den fram och tillbaka och tänker fantiserar/funderar på hur det blir sen när det är på riktigt. Den kan ju känna sig övergiven annars..)

Dessutom finns det i lägenheten ett skötbord som inom en snar framtid ska hängas upp på lämplig vägg, det väntar bara på att vi ska bestämma vilken och sedan låna en slagborr.
Till och med några små klädesplagg har smugit sig in i en garderob, fast å andra sidan om bebisen skulle bestämma sig för att titta ut nu skulle de vara så stora så att de ändå inte skulle vara till någon nytta.