På gång igen!

Efter en oerhört stressig dag följde jag och Tyra med mormor ut till GIF-stugan igår kväll. Första gången på oerhört länge som jag var där och som jag har längtat. Längtat efter att knyta på mig löparskorna och ge mig ut i spåret, ensam med naturen, varje andetag och löpsteg.
Där är jag inte riktigt än, jag känner fortfarande av foglossningen och vill inte utsätta vare sig höfter eller bröst för en stötig löptur så länge jag ammar.

Istället satte jag Tyra i sele på magen och gick en rask promenad i spåret. Bebisen sov, skogen var nästan tim på folk och det susade i träden. Så kom jag upp för den största backen bara för att mötas av solnedgången bakom nästa kulle. Njutning på hög nivå! Efter två och en halv kilometer med nio kilo bebis på magen kunde jag dessutom konstatera att även om kondisen inte är vad den en gång var, så är jag på gång igen!

Barnvagnspromenad

Vi har barnvagnspromenad inplanerad idag tillsammans med andra delar av "mammamaffian". Jag har längtat efter fler promenader i det underbara snölandskap som vi har omgivits av den senaste månaden, även om vi har gått en sväng nästan varje dag.
När jag tittar ut genom fönstret idag så kan jag bara konstatera att det inte blir ett vackert snölandskap att vandra genom utan någon grå och slaskig sörja. Bara att försöka behålla den första bilden i minnet och njuta av motion och sällskap.

Besvikelse

Hela graviditeten, eller framförallt den andra, klumpiga halvan, har jag längtat efter långa sköna promenader med barnvagnen. Man längtar efter bebisen, längtar efter en ogravid och därmed smidig kropp igen. Ser framför sig hur man mellan mellan mysiga amningsstunder går omkring några mammor och pratar med barnvagnarna framför sig.

Premiärpromenad, när Tyra var fyra dagar gammal.

Så passerar man förlossningen och en relativt oproblematisk graviditet är slut. Barnvagnen står redo. Solen skiner. Bebisen är nyammad och sover sött. Sällskapet väntar. Men den smidiga kroppen saknas.

Visst insåg jag att det tar ett litet tag för kroppen att återhämta sig efter allt. MEN jag kunde inte i min värld föreställa mig att jag skulle ha värre foglossning nu än tidigare. Att enbart en mycket lugn promenad till ICA och tillbaka resulterar i att jag blir liggande i sängen knaprandes värktabletter resten av dagen, och haltar fram även dagen efter. Jag kunde ju genomföra tjejmilen höggravid, ska jag då inte kunna gå till ICA nu?

GIF:are

Jag är nog Gif:are ända ut i fingerspetsarna, eller så är det möjligtvis ödets ironi. Hela min uppväxt har jag varit medlem i Gudhems IF (GIF). Jag är orienterare och detta är min klubb. Där jag har tränat, tävlat, kämpat och haft många roliga timmar. De senaste åren har jag inte varit så aktiv tyvärr, jag har i perioder tränat alldeles för lite och i perioder tränat på andra sätt men ändå är det något speciellt. Jag tänker mer och mer på klubben, på att verkligen bli aktiv igen, kanske engagera mig i ungdomsarbetet, men även för egen del. Orientering är en underbar motionsform, troligtvis den bästa som finns!


Så träffade jag J för några år sedan, och ganska snart visade det sig att även han är en GIF:are. För hans del är det Grolanda IF som är moderklubben, och fotboll är idrotten som utövas. Detta innebär att även denna GIF-klubb har en speciell plats i mitt hjärta, kanske ändras det om J skulle få för sig att byta klubb någon gång i framtiden, men den finns ändå där.

Ikväll ska jag så dra mitt strå till stacken i den först nämnda klubben. Till helgen hålls tävling och nu ska vi stoppa kartor i plastfickor och andra nödvändiga förberedelser. Känns riktigt kul att kunna hjälpa till!!

Runda i mörkret

Jag är just hemkommen från en underbar löprunda. Det är så lätt att fastna i soffan på kvällarna och bara sitta av tiden, framför tv:n, datorn eller med en bok. Konstigt egentligen eftersom man, eller åtminstone jag mår så otroligt bra av att träna. Jag blir glad, pigg och får ny energi bara man kommer iväg.

Jag är absolut ingen elitidrottare och jag kommer aldrig bli det heller. Jag behöver snarare träna för att bli av med eller i alla fall stoppa några extra kilon från att bli fler. Målet just nu är tjejmilen i slutet av sommaren. Jag sprang i somras och klarade då av 1:03:20, i år SKA jag komma under timmen så det gäller att ligga i redan nu.

I startfållan i väntan på att starten ska gå för tjejmilen 2009.

Så nu ska jag ta en dusch och sedan krypa upp bredvid älskade J (som också har tränat) och titta på fotboll. Det är Arsenal-Liverpool ikväll, och i det här hushållet tror och hoppas vi starkt på en seger för de sistnämnda.

Taget med mobilkameran under förra årets tjejmil.