ny kamera!

Idag har jag blivit ägare till en ny kamera, en Nikon d40, och jag tror att vi kommer att bli väldigt bra vänner kameran och jag. Efter bara en liten kort promenad med kameran i högsta hugg genom djurparken i staden kan jag konstatera att bilderna blir klara och fina med bra mycket bättre färger än den gamla kompaktkamera jag hittills slängt mig med..


Fantastiskt roligt att kunna ta fina bilder på vårt kommande tillskott till familjen, när nu denna behagar dyka upp. Inte än på ungefär 7 veckor tycker jag är lagom även om jag längtar, jag måste hinna med fler projekt här hemma och dessutom lära känna min nya kompis kameran först..

Nedräkning..

64 dagar kvar tills beräknad förlossning och nu bara tre dagar kvar till en lång och skön ledighet. Jag har blivit beviljad havandeskapspenning och ska alltså bara jobba denna veckan ut. Sedan ska jag gå hemma och pyssla och greja inför den nya familjemedlemmens ankomst. Fast de två första veckorna har älsklingen semester så då ska vi försöka ta vara på det sista av sommaren 2010, den sista som barnlösa.

Tänkte börja redan nu faktiskt med ett av alla mina projekt som blivit stående. Jag ska nämligen måla om både en tv-bänk, en stol, en kista och ett klädskåp. Det har väntat länge nog nu...

Skogens gula guld!

Åkte en tur till skogen igår. Vi hade hund med oss och skulle mest strosa runt och njuta. Njutning blev det på hög nivå kan jag lova. En och en halv liter av skogens gula guld hade vi med hem vilket resulterade i fläskfile med kantarellsås till middag! Mums!

Att lugna hjärtat med

Några saker lugnar mig mitt i kaoset som det innebär att vara en blivande mamma. Vagnen är inköpt och klar. En jättefin grön Brio Happy står i rummet bredvid mig och bara väntar på att bli använd. (jag ska erkänna att jag ibland (okej då ganska ofta) går in och känner lite på den, rullar den fram och tillbaka och tänker fantiserar/funderar på hur det blir sen när det är på riktigt. Den kan ju känna sig övergiven annars..)

Dessutom finns det i lägenheten ett skötbord som inom en snar framtid ska hängas upp på lämplig vägg, det väntar bara på att vi ska bestämma vilken och sedan låna en slagborr.
Till och med några små klädesplagg har smugit sig in i en garderob, fast å andra sidan om bebisen skulle bestämma sig för att titta ut nu skulle de vara så stora så att de ändå inte skulle vara till någon nytta.

77 dagar kvar

Hemkommen från barnmorskan kan jag konstatera att allt fortfarande ser bra ut. Hjärtat slår 140 slag per minut. Magen växer som den ska enligt kurvan. (hur kommer det sig att jag i liknande kurvor alltis ligger en liten bit över "normalstrecket" och alltid har gjort det?) Blodtrycket 125/70 är helt godkänt och jag har varit på apoteket och införskaffat Novaluzid mot halsbränna. Det är nämligen det senaste, jag har halsbränna, ordentlig halsbränna. Förut har jag fått sura uppstötningar när jag tex stått dubbelvikt över en rabatt på jobbet, nu bränner det som eld mest hela tiden. Men eftersom det får anses ganska normalt när alla inre organ tvingas undan av en växande livmoder så tänker jag inte klaga (så mycket i alla fall).

77 dagar kvar är det alltså idag och jag inser att min kropp och mitt psyke allt mer ställer in sig på att bli mamma. Tankeverksamheten upptas i väldigt hög grad av saker som; Hur klär man en nyfödd för promenad i slutet av oktober? Hur är bäst att bädda vagnen? Måste fixa en spjälsäng snart. Hur stora kommer "matstationerna" bli och hur stor BH ska man alltså köpa? Är det bäst att ha skötbordet på stora eller lilla toaletten? Och så vidare och så vidare och så vidare...
Hoppas att det här är en del av processen att vänta barn, och att jag kan behålla lugnet hela vägen till slutet. Hoppas också att älskade J står ut med mina utbrott av "vi måste snart skaffa ett babyskydd, tänk om bebisen kommer för tidigt?"

Bebisbus!

Det är bara att konstatera att det är så bekräftat som det kan bli: jag bär omkring på en liten fotbollsspelare. Ibland tror jag att han/hon försöker borra/göra en väg ut mitt på magen. Tidigare var där bara buffar inuti, nu flyttar hela magen på sig när det är full fart.
Det är en underbar känsla! Att veta att det är ens eget barn som tränar för att komma ut till verkliga livet. Hoppas att ni alla mina nära och kära får uppleva det någon dag, antingen på er själva eller er partner. Det är det absolut häftigaste jag varit med om och liten är inte ens född än!
Det enda som kan mäta sig med det är tanken på att det är jag och den jag älskar högst av allt som har skapat underverket tillsammans!!

Som ni kanske ser växer det så att det knakar. Det börjar ta emot och bli ordentligt tungt på jobbet så jag ser verkligen fram emot semester om tre veckor. J och jag ska ha två veckor och passa på att bara njuta av livet och ledighet. Jag har en känsla av att vi har en intensiv höst/vinter framför oss. Och även om det är tack vare något underbart så kan det vara bra att ladda batterierna ordentligt!