Faktum är att jag har känt samma sak sedan några timmar efter att Tyra anlänt, jag vill göra det igen! Trodde från början att det skulle mattas eller gå över, men trots undermålig nattsömn, timmar och åter timmar av bärande och så vidare längtar jag efter att få göra om hela resan med graviditet, förlossning och bebismys. Jag längtar!!
Är jag galen? Full av hormoner? Eller vad beror det på?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag tror den känslan aldrig går över! För att det är så stort och häftigt och underbart oavsett hur kämpigt det kan vara. Det är LIVET i sin renaste form!
O nu skall jag bära lite mer...
Skicka en kommentar