Besök hos farmor

Jag saknar min underbara farmor varje dag, trots att det är snart två år sedan hon dog. Farmor var min stöttepelare i livet. Det var till henne jag rymde när jag var arg på mamma och pappa som liten. Det var hos farmor jag kunde få lugn och ro, tid med en vuxen utan alla syskon runt omkring. Jag berättade hemligheter för farmor. Hon berättade saker för mig. Lärde mig saker av henne.


Nu när hon inte finns här hos oss längre så brukar jag åka upp till kyrkogården och bara sätta mig i minneslunden en stund. Där kan jag berätta för henne om saker jag tänker och funderar på, fråga om det är något jag undrar över. Tala om vad som händer i mitt liv och vad som är viktigt för mig just för tillfället. Sådant som jag skulle ha pratat med henne om ifall hon fått några år till på jorden.

Jag tror egentligen inte att hon hör mig. Visst tror jag att det finns en fortsättning efter det att vi dragit vårt sista andetag, att det inte bara tar slut. Men jag tror inte på spöken på något sätt. Ändå älskar jag de där stunderna då jag får berätta för farmor om mitt liv och tala om hur mycket jag saknar henne. Såklart även för farfar som ligger där han med, men det är inte riktigt samma sak eftersom han dog när jag var knappa året gammal.
Har du någon avliden släkting eller vän som du brukar para med?