Tyras ankomst

Natten mellan den 14 och 15 oktober låg jag som vanligt och sov när jag vaknade av att något rann mellan mina ben.Snabbt som attan kastade jag mig ur sängen (med mage och allt). Mer blött och efter en snabb blick på klockan som visade 01.10 skyndade jag mig de få stegen till toaletten. Just som jag var på väg att sätta mig där för att försöka förstå vad som egentligen höll på att hända kändes det som att kroppen skulle gå av på mitten. Jag blev hängande över handfatet och insåg att det här var på riktigt, jag hade inte kissat på mig och det här var ingen förvärk. Med en stor handduk mellan benen gick jag för att väcka J innan jag ställde mig i duschen där värkarna kom med 2,5 minuters intervall.
Efter en dryg timme ringde vi förlossningen som ville att vi skulle stanna hemma och vänta på riktiga värkar, och så komma på kontroll vid tiotiden nästa dag. Vi väntade, duschade lite mer och andades mycket. En timme senare tyckte jag att det var jobbigt, så J ringde igen och nu fick vi komma om vi ville, men BM trodde inte att vi behövde skynda oss.
När klockan hunnit bli 4.30 ringde vi min pappa eftersom jag, trots att så var planen, absolut inte ville åka Taxi med en okänd människa. Vi skrevs in på förlossningen 05.15 och jag fick ligga med CTG registrering och sedan undersöktes det hur mycket jag öppnat mig. Nervöst eftersom man inte vill åka in för tidigt och bli hemskickad, men resultatet var 8 cm och efter en liten stund i duschen fick vi vandra vidare till en förlossningssal.
Jag kröp upp i sängen och hängde över sänggaveln medan jag andades genom värkarna, in genom näsan och ut genom munnen, in... BM tyckte efter en stund att jag skulle testa lustgas, och trots att jag var väldigt skeptisk, nästan rädd för den, testade jag. Den var inget för mig så jag slängde undan den fort och koncentrerade mig på min andning, som hjälpte jättemycket mot smärtan under värkarna.
Nu började de dock att ändra karaktär, det var som att något tog över kroppen och lämnade mig utan kontroll. Undersökning igen och nu var jag fullt öppen, det var alltså krystvärkarna som gav sig till känna. 45 minuter senare, klockan 08.33, tittade hon ut, vårt lilla mirakel. Då hade jag upplevt den värsta smärta, och den största kraft, jag någonsin varit med om, och jag skulle göra det igen. Och igen. Och igen om så krävdes. För känslan när jag kände hennes huvud halvvägs ute, när hon skrek för första gången, när hon låg där på min mage, när hon låg i sin pappas famn första gången och nu när jag ser henne sova i sin vagn är större än något annat. Jag skulle göra det för henne och jag skulle göra det för att kunna ge henne syskon. Att föda barn är verkligen häftigt, jag hittar inga bättre ord. Det är fantastiskt och häftigt.



Jag är verkligen nöjd med min förlossning, den gick lagom snabbt och enkelt. Jag hade jättebra stöd från J, utan honom hade jag nog inte klarat det. Fantastiska BM som ingav förtroende och var lagom påflugna. De fanns där hela tiden och stöttade, men lät också mig finnas i min bubbla.