Besvikelse

Hela graviditeten, eller framförallt den andra, klumpiga halvan, har jag längtat efter långa sköna promenader med barnvagnen. Man längtar efter bebisen, längtar efter en ogravid och därmed smidig kropp igen. Ser framför sig hur man mellan mellan mysiga amningsstunder går omkring några mammor och pratar med barnvagnarna framför sig.

Premiärpromenad, när Tyra var fyra dagar gammal.

Så passerar man förlossningen och en relativt oproblematisk graviditet är slut. Barnvagnen står redo. Solen skiner. Bebisen är nyammad och sover sött. Sällskapet väntar. Men den smidiga kroppen saknas.

Visst insåg jag att det tar ett litet tag för kroppen att återhämta sig efter allt. MEN jag kunde inte i min värld föreställa mig att jag skulle ha värre foglossning nu än tidigare. Att enbart en mycket lugn promenad till ICA och tillbaka resulterar i att jag blir liggande i sängen knaprandes värktabletter resten av dagen, och haltar fram även dagen efter. Jag kunde ju genomföra tjejmilen höggravid, ska jag då inte kunna gå till ICA nu?