jag och du eller vi??

Läste pappabloggen förut där han beskriver att vara ett vi och oj, vad han träffade rätt med sina ord. Är det inte så man vet att man har hittat rätt i livet? När man alltid längtar efter att vara vi, inte han och hon, du och jag.

Att kunna spendera timmar, dagar och veckor tillsammans utan att tröttna på sällskapet. Att kunna prata om allt eller bara vara tysta tillsammans. Att hitta på galna upptåg, busa och leka eller bara göra ingenting. Det är i alla fall så jag upplever livet med min J. Det är så jag har upplevt det från allra första början. Redan på kyrkogården, när vi arbetade tillsammans och jag fortfarande inte hade en tanke på att bli mer än jobbarkompisar, kändes det oerhört bra att vara i hans sällskap. Att ligga på knä i gruset och rensa ogräs bredvid varandra timme efter timme, ibland tysta men ofta fullt inbegripna i ett samtal. När vi är skilda åt finns han alltid i mina tankar och jag tröttnar aldrig på att vara i hans närhet. Att höra honom andas eller se när han sover vid min sida. Att titta på de vackra händerna och memorera varje linje och grop på dem. Att få vara vi och dela både glädje och sorg.

Jag vet inte om du läser det här J, men: Du är kärleken i mitt liv, jag älskar dig över allt annat.