Kommentarer

Vad kommer det sig att många, nästan alla som en gång varit gravida måste komma med kommentarer som man inte alls vill höra?
Härom dagen pratade jag med en kvinnlig släkting som själv fött flera barn, och därmed har erfarenhet av att vara gravid. Hon gratulerade och frågade sedan hur jag mår. Jag svarade helt ärligt att jag mår bra och allt är fint.
I alla andra fall förväntar man sig att den man pratar med blir glad för det, men när man är gravid så kommer kommentaren genast:

"Vänta du bara, det kommer. Du ska se att det kommer."

Och det kanske är sant. Jag är övertygad om att det kommer kännas mer besvärligt när magen blir större. När man knappt kommer åt att knyta skorna och liknande saker som säkert inträffar. Men måste man påminna om det? Kan man inte i stället säga: "Va skönt att höra att det går så bra, att du får må bra och vara pigg!"
Är det någon där ute som vet vad som orsakar dessa kommentarer? Förklara gärna för mig, och om jag någon gång snuddar vid att fälla liknande kommentarer ge mig gärna en käftsmäll så jag låter bli.

Tankeställare

Jag visste om det, jag borde veta om det men ändå har det inte riktigt slagit mig förrän idag. Snart har jag klarat av en halv graviditet. På torsdag närmare bestämt. På torsdag!! Då är det endast 20 veckor kvar tills jag ska bli mamma och J pappa.
Jag erkänner att jag är medveten om det och att jag varit det ganska länge. Det går liksom inte att undgå det. Magen växer, det sparkar innuti när jag sitter i soffan eller lägger mig i sängen. Under veckan som gått har jag dessutom börjat få lite sura uppstötningar när jag böjer mig ner mot marken, vilket jag gör många gånger per arbetsdag. Men idag satt jag vid datorn och fick siffran framför mig. 145 dagar kvar. Vecka 19+1. Det var som ett blixtnedslag och det gick upp för mig att det inte är länge kvar. Jättespännande! Roligt och samtidigt otäckt. Otäckt att inte veta vad vi ger oss in i, samtidigt som det är en del av spänningen och det roliga.

gles aktivitet

Den senaste tiden har här varit väldigt glest med inlägg. Jag har helt enkelt inte haft tid att skriva. Just nu jobbar jag ju heltid och pluggar heltid och det innebär att jag har fullt upp från morgon till kväll. Att graviditeten sedan gör att jag är väldigt kvällstrött gör inte saken bättre.
Nu är det bara en vecka kvar innan skolan tar sommaruppehåll och jag "bara" ska jobba. Då kan det bli mer tid att blogga igen, förhoppningsvis!!

Det känns fortfarande konstigt med sommaruppehållet eftersom det kan komma att bli ett ganska långt uppehåll. Troligtvis kommer jag inte läsa under hösten utan ha uppehåll ända till vårterminen. Detta är inte beslutat än, men det lutar åt det för att vi alla ska ha tid att anpassa oss till allt som händer och sker i livet.

koncentrationssvårigheter

Hemkommen från jobbet ligger jag nu på min säng för att läsa litteraturen inför veckans seminarium. Men jag lyckas inte koncentrera mig. Varför? Jo, någon sparkar mig i magen...

Det är så mysigt så jag kan inte låta bli att bara känna efter. Tänk att en liten, liten människa växer där inne. En liten blandning av mig och min älskade som om några månader kommer för att stanna hos oss. Då är vi inte längre två utan tre i den här familjen. Jag längtar!!!

Fredag i korthet

Fredag, arbetsveckans sista dag innehåller i princip samma uppgifter varje vecka. Det är då vi gör det sista finliret för att kyrkogården ska vara fin inför helgen. Vi hackar bort ogräs och räfsar till kanterna på gångarna innan den stora randkrattan kommer fram. Grusgångar på en kyrkogård ska vara randiga och snygga!

randkratta på randad gång.

Vi tömmer komposter och soptunnor. Vi går också runt till alla gravar som vi sköter om. Där kollar vi blommorna och plockar bort vissna snittblommor, ser även till att alla vissna blommor på penséerna plockas bort och att det inte växer ogräs i rabatterna. Hos oss är det fem kyrkogårdar att gå över så det brukar ta några timmar!

min tiolitershink med bortplockade penséblad, en tom vas och en kotte.

fredag morgon

Det är fredag morgon, klockan är 07:17, och trots att jag numer jobbar 7-16 måndag till fredag så sitter jag i soffan och lyssnar på kaffet som rinner genom sitt filter ute i köket. Fortfarande lugn och ro i lägenheten. J ligger kvar i sängen och sover sött, trots att även han vanligtvis arbetar dagtid på veckorna.
Vi ska nämligen begrava hans älskade, underbara farmor idag. Klockan 13.00 startar begravningen i S:t Olofskyrkan uppe i stan. Det känns konstigt, underligt, märkligt och overkligt att hon inte längre finns bland oss. Jag har bara känt henne i några få år, men denna underbara lilla dam kan man inte låta bli att älska. Så finns hon inte längre hos oss, efter 92 år på jorden fick hon gå vidare och vi tvingas säga farväl.

Det är en tung dag idag, då förtjänar han kaffe på sängen min älskade.

Funnit!!

Hittade underbara vackra ting i ett av församlingshemmen där vi äter lunch. De har troligtvis stått där sedan de inte ansågs vara vackra utan använder flitigt. Jag önskar att jag kunde ta med dem hem eftersom de skulle pryda mitt hem, men de får stå kvar där de hör hemma.

Förändringar på gång.

Som ni säkert förstått är förändringar på gång, inte bara mitt liv utan även i Johans. Det är fantastiska förändringar som vi nog inte fullt ut förstår vidden av än. Det slår mig flera gånger om dagen att jag ska bli mamma, en benämning som känns overklig att ta i sin mun. Alltså, mamma säger jag ju ofta, men då handlar det om någon annan, inte om mig själv.

Det var en dag i februari som jag stod med ett positivt test i min hand, en dag då våra liv aldrig skulle bli vad de varit även om förändringen där och då mest var känslomässig och inte så fysisk. En fantastisk upplevelse att inse att någon växer inuti mig, ett nytt litet liv helt unikt!

Mycket snart, eller egentligen redan tidigare dök dock fysiska tecken på detta nya upp. Symptom som man i vanliga fall skulle krevera av, men som är helt uthärdliga när man vet att det betyder att det nya livet växer. Jag mår mycket bättre igen och njuter nu så mycket jag någonsin kan! Den än så länge ganska lilla kulan växer mer och mer. Numer är det inte bara jag och Johan som kan se den utan även med kläder sticker den fram.

När förstår man fullt ut vad som är på gång att hända? Ni som själva har varit med om det, går det at förstå innan knytet ligger i ens famn?

älskade vår

Första veckan på mitt "nya" jobb är över. Det har varit tungt och intensivt men väldigt roligt! Tungt därför att min kropp, efter vinterdvalan, inte är van att skyffla jord sex timmar i sträck. Vi har gjort mycket annat också men det är ett ganska fysiskt arbete jag har så allt känns. Intensivt därför att jag haft sista inlämningen i terminens näst sista kurs att arbeta med på kvällarna.
Roligt därför att jag har bra jobbarkompisar, arbetsuppgifter som jag trivs med och så för att det är underbart att komma igång.


Dessutom har jag hela veckan kunnat gå omkring och njuta av tulpaner går i blom. I måndags var det några få som slagit ut, resten var knoppar men på slutet av veckan var det många som blommade!
Överallt på våra kyrkogårdar står det dessutom hav av påskliljor som fortfarande blommar för fullt. Jag älskar våren, jag älskar blommorna och att vara ute hela dagarna. Jag njuter i fula drag och önskar att fler kunde slippa sitta inne hela dagarna.